Smaken av trängdhet vart jag än vänder min blick. Rädslans stålgrepp i människan är det största monstret du kan finna. Ett gigantiskt eldsprutande godzilla monster är harmoni i jämförelse. Rädslan att inte vara duktig, rädsla, rädsla att inte passa in. Mänskligheten är likamed rädsla. Krig är rädsla. Jag ser dig rädslan och kan känna dig varje dag i människor. Dömer mig, hur jag uppför mig, hur jag klär mig hur jag tänker. Rädslan du finns överallt vilket jag ej ville skulle vara sant. Du penetrerar likt ett spjut genom allt så du känner dig mätt. Du blir aldrig mät. Plikten du skakar hand med rädsla. Du skrämmer livet ur mig rädsla. Helvetet säger ni är skrämmande. Rädslans ironi omger oss, vad är mer skrämmande än att bli smekt av rädsla vart vi än vänder våra blickar. Att ens hitta på något som att det finns ett helvete bortom detta är synden själv och ytterligare ett mästerverk av skaparen rädsla, så att våra blickar riktas bort ifrån rädslan i oss själva. Applåder till dig rädsla, som du lyckats lura människor genom dessa tusentals år och däröver.
Du avund, vad i gränslöshetens namn håller du på med. Exploderar och bombar här och där för att hugga dig själv. Du är vildare än någonsin, utom kontroll och fullkomligt galen. Jag säger dig avund, låt dig själv njuta av din egen bitterhet. Våga hoppa från den beklämmande klyftan du så hårt håller dig kär. Avund, låt oss hoppa ut i det okända och bli fria från rädslan.
Du går så lätt upp i varv. För det minsta lilla börjar du galoppera likt en gasell. Så fort du ser någon kasta ett spjut så rusar du iväg. Varför tar du det minsta lilla åt dig herr puls. Låt bli att galoppera och låt spjutet gå igenom dig, tillåt dig själv att bli osynlig. Min puls du galna trogna vän, slappna av. Varför vara så ivrig och kaotisk när du kan njuta av det vackra och underbara.
Som ett geleaktigt skal klänger du dig på mig. Jag ser inte vem jag är pågrund av segheten och illusionen vilket jag tror är sannning. Vaknade idag med en bitter smak av mitt förflutna som ekar djupt i mitt inre. Avgrunden inuti mig. I avgrunden ser jag ett ljus långt i det oändliga djupa. Den jag egentligen är som blott är i avgrunden i förskräckelse pågrund av det jag upplevt. Jag ska nå dig ljuset i avgrunden. Jag ska nå dig, mig själv.
All förvirring som ekar genom kanalerna i sinnet hos dessa unga människor. Strävan att nå och vara den högsta isbiten på berget i kedjan av egoismens höjd. Att våga bryta sig loss från bergets fasta vägg och gå din egen väg för att sedan flyga mot molnen i det fria blå.
Jag såg dig en vacker morgon. Oron spred sig som ett åskmoln genom hela min kropp och blev förfärad av din blick mot min. Sprickan vad vill du mig? Det enda skälet till din existens må vara att visa mig hur skakig jag är likt en jordbävning. Är du ett tecken på vad jag bör göra? Att försöka sakta ner så fort och aggressivt jag kan så att du inte förökar dig i tusenfald? Är du en smula som vilar på stigen som jag ska plocka upp och inse vart stigen leder? Varför all denna förvirring och förtvivlan? Jag gjorde allt för att undvika dig spricka. Men dock ville du uppenbara dig för min ändå. Fan också.
Hur kan jag se sötman i att förstå det som skrämmer livet ur mig, det lilla som mitt snöre inombords blåser upp till en ballong i ett slag av panik.
